Übersetzung: Christa-Luise Lundqvist
Den 30 mars 1912 dog Karl May i „Villa Shatterhand“ i Radebeul vid Dresden. Sedan 100 år tillbaka tillhör han de mest lästa tyska författarna. Många gestalter som föddes i hans fantasi — Winnetou och Old Shatterhand, Kara Ben Nemsi och Hadschi Halef Omar — har uppnått en sådan popularitet att de flesta tyskspråkiga läsare är förtrogna med dem sedan ungdomstiden. Hans omfattande livsverk, som idag föreligger i 74 band, har tillkommit under ett ovanligt svårt och växlingsrikt liv. Karl May föddes den 25 februari 1842 som det femte av 14 barn i en utfattig värvarfamilj i Ernstthal i Sachsen (senere Hohenstein-Ernstthal). Han blev folksskollärare, men efter några få veckor fick han, 19 år gammal, sluta sin tjänst på grund av en ringa förseelse. Förtvivlad och psykiskt ur balans drevs han till en trotsreaktion mot samhället, som hade gjort det omöjligt för honom att försörja sig som lärare. Han begick några smärre bedrägerier där hans stora fantasifullhet och hans sårade självkänska fick en viss tillfredsställelse. För dessa lagbrott fick han frihetsstraff på sammanlagt 8 år.
Efter att ha avtjänat straffen (1874) började May att skriva. I början var det berättelser från hans hemtrakter och anonyma kolportageromaner. Framgången kom med hans „reseskildringar“ som sedan 1892 utgavs i bokfrom. I dessa berättelser skildrar May sin hjältes äventyrliga upplevelser i fjärran länder, framför allt i Nordamerikas Vilda Västern och i Orienten. Han lyckades att berätta dessa fiktiva äventyr så väl och att teckna den geografiska och etnologiska bakgrunden så färgrikt, att reseskildringarna („Winnetou“, „Old Surehand“, „Durch die Wüste“, etc.) än idag fängslar nya generationer läsare trots att det litterära värdet hos böckerna alltjämt bedöms mycket olika. Även berättelsernas humana inriktning och Mays engagement för förtryckta folkslag (som indianerna och kurderna) bidrar till att intresset för “ pojkarnas Shakespeare“ (Ernst Bloch) hålls vid liv och att tillförsäkra honom otaliga läsares tillgivenhet.
Efter sekelskiftet kom May att bli medelpunkten för talrika processer och pressattacker. Hans förflutna avslöjades, kolportageromanerna utgavs på nytt utan hans tillstånd, och litteraturkritikerna angrep honom. Allt detta tvingade honom att föra en hård kamp för att rädda sin heder. Striderna gällde även upphovsrätten och ett litterärt erkännande. Denna mångåriga kamp underminerade så småningom hans hälsa men trots det skapade han under denna tid ett betydande åldersverk som inte längre handlade om äventyr utan i bildrika visioner och utopier utvecklade hans icke konfessionsbundna kristendom och hans fredstankar („Und Friede auf Erden“, „Im Reiche des Silbernen Löwen, „Ardistan und Dschinnistan“).
Den 22 mars 1912, 8 dagar före sin död, höll May ett föredrag för mer än 2000 åhörare i Sofiensal i Wien. Där försvarade han sitt liv och sitt verk och propagerade nobelpristagaren Bertha von Suttners pacifistiska ideer. I sin dödsruna om Karl May skriver hon: „Den som hörde den vackra gamla mannen tala denne 22 mars, i hela två timmar … entusiastiskt med denna strävan efter tankens högsta regioner måste ha känt att godhetens eld brann i denna själ.“
(Text: Claus Roxin, Universität München)